Rätt bil – fel tidpunkt?

Som grundare av det nya brittiska sportbilsmärket Farbio är Chris Marsh från dag 1 ute på tunn is med sin kolfiberklädda GTS. Inte ens i goda tider är något givet för dessa små – bitvis naiva – brittiska biltillverkare. Ännu värre blir det när det ekonomiska klimatet är som det är. Investerare och välbeställda entusiaster drar öronen åt sig och satsar på etablerade aktörer. 
Men Chris Marsh har erfarenheten och en fräsch produkt som backar upp honom. Han drev bilmärket Marcos fram till 1999 då holländska Eurotech köpte aktiemajoriteten av honom. Sedan dess känner Chris Marsh till fallgroparna och hur man ska undvika dem. Och hans helt nya Farbio GTS, som förvisso är ett hopkok av delar från flera stora tillverkare, känns rätt.

Orderboken verkar hälsosamt välfylld och när vi träffar honom vid fabriken belägen i Cotswold, England, är produktionen i full gång. 
– Vi har tillverkat tre bilar i månaden sedan januari 2008. Det räcker för att vi ska hålla oss flytande, men visst vill vi få upp volymen. Fast det där är svårt att förhålla sig till. För få enheter sänker företaget, för många går inte att hantera. Det gäller att hitta balansen så att företaget och produkten växer jämnsnabbt med varandra utan att kvaliteten blir lidande, säger Chris Marsh.
Farbio GTS är en mittmotorsportbil med stålrörsram, kaross i kolfiber och V6-motor från Ford i tre olika trimningsgrader. Vi kör den svagaste på tre liter och 260 hästkrafter. Nästa steg är kompressormatade GTS350 på 350 hästkrafter och russinet i kakan är GTS400 med ytterligare 60 hästkrafter. 
På papperet ser konceptet ut att  vara gammal skåpmat, en bil som det går tretton på dussinet av, men i Chris Marshs tappning känns bilen rakt igenom fräsch. Långt fräschare än den Nobel vi körde för några år sedan och ljusår bättre än gatgodkända racerbilen Mosler vi stiftade bekantskap med under sommaren 2007. Farbio GTS känns helt enkelt solid och är en gjuten konkurrent till Porsche Boxster. Priset, som börjar vid 65 000 pund, ligger dessvärre i 911-territorium.
Förarmiljön är långt ifrån lika genomarbetad som i Porsche, men känsla och materialval är bra. Kolfiber, läder och frästa aluminiumdetaljer blandas till en smakfull mix och den nästan totala avsaknaden av knappar och vred känns befriande. I stället sköts luftkonditionering och radio via en touchscreen mitt i bilen. Smart och enkelt.

Den tre liter stora V6-motorn låter hungrig där den står på tomgång och frågan är om den inte låter lite för mycket. Chris poängterar snabbt att ytterligare ljuddämpning finns i produktionsbilarna, men saknas i denna förseriebil. 
Vi rullar ut på de små engelska vägarna och nästan genast slår det mig att detta egentligen är den självklara storebrodern till Lotus Elise och Exige. 
Farbio bygger på ett liknande koncept med kompakt format, mittmotor och relativt sparsmakat utförande, men har en lyxigare touch. Lotus Evora är på väg och ska rymma 2+2 passagerare med mittmonterad 3,5-liters V6-motor, men i sanningens namn borde Lotus Europa ha sett ut just så när den introducerades 2006.

Lilla Farbio GTS har ett mer kraftfullt uppträdande än en vanlig fyrcylindrig Elise tack vare V6-motorn och den har tyngre styrning. Men den är tveklöst direkt i alla reaktioner utan att upplevas som stirrig. 
Fördelen med V6:ans vridmoment i den lätta bilen, som har en tjänstevikt på 1 120 kg, är att man med fördel kan ligga både en och två växlar högre. Såvida man inte vill utnyttja hela varvtalsskalan, vilket man gärna gör. För Farbio GTS både låter och går klockrent. Riktningsstabiliteten under fullgasacceleration och i högre hastighet är långt bättre än väntat. Farbio inger ett lugn mitt i all frenesi – ett beteende som oftast bara står att finna hos betydligt mer väletablerade sportvagnstillverkare. 
Trots sitt förhållandevis lilla format mäter bilen 268 cm mellan fram- och bakaxel vilket gör den behaglig att framföra i alla hastigheter. De tajta engelska landsvägarna avverkas i ett huj och varje kurva blir en sann njutning – så länge vägbeläggningen är bra. Så fort vi kör över skarvar eller skador blir styrkänslan lättare och bilen har en tendens att vandra i sidled. Just där ligger en nackdel för svenskt vidkommande. 
Det ska tilläggas att Farbio inte är felfri. Att kliva i och ur bilen blir lite svårt då dörrens öppningsvinkel är snäv och förarplatsen förskjuten långt fram i kupén. Även växelspakens placering lämnar övrigt att önska då den är monterad för långt fram i bilen. Med tanke på att växellänkaget bygger på vajrar borde en sådan sak vara enkel att fixa. 

När jag kliver ur bilen för sista gången och slår igen dörren är nackdelarna som bortblåsta. De positiva inslagen överväger klart i Farbio GTS – kanske allra mest den solida känsla som bilen förmedlar. Förstå mig rätt, GTS kommer aldrig att överleva en Porsche då den engelska bilen inte kommer i närheten av tyskens ingenjörstekniska lösningar. I stället har Farbio en enkelhet som attraherar och en exklusivitet i litet antal tillverkade. 
Kanske, om den ekonomiska krisen får bestämma, går Farbio i putten och GTS blir riktigt exklusiv. Men finns det någon rättvisa i världen borde Farbio GTS överleva, för det är en riktigt trevlig vagn. Om än i dyraste laget.